Snusets historia

Svenskt Snus – En stolt tradition sedan 1800-talet

Användningen av snus är ett traditionellt svenskt tobaksbruk, men snusets uppkomst är långt ifrån en enbart skandinavisk företeelse. Som med all modern tobaksanvändning härstammar även snus ifrån Christoffer Columbus resa över Atlanten. En munk vid efternamn Pane, som reste med Columbus till Amerika 1497, nyfiket bevittnade indianska präster som drog in ett slags pulver i näsan. En av de huvudsakliga ingredienserna i pulvret var tobak och det dröjde därför inte länge innan tobaksanvändningen även nådde Europa.

Redan under mitten av 1500-talet börjades så kallat luktsnus, ett finmalt, torkat pulver av tobak, att användas medicinalt i både Spanien och Frankrike. Frankrikes ambassadör i Portugal, Jean Nicot, hade tidigt kommit i kontakt med tobaksplantan och det sägs att han var den person som rekommenderade den franska drottningen Katarina av Medici att använda luktsnus för att bota sin svåra migrän. Enligt utsago fungerade det väldigt bra och drottningens huvudvärk sägs ha försvunnit till följd av detta.

Jean Nicot presenterar en tobaksplanta för frankrikes Drottning Katarina av Medici, 1561.

Ryktet om den nyfunna växtens undergörande effekter spred sig snabbt och tobaksanvändning i form av luktsnus blev snart populärt, framförallt i finare kretsar, och då inte enbart i medicinska syften.

Jean Nicot blev därmed så nära förknippat med användningen av tobak att den svenske botanikern, läkaren och zoologen Carl von Linné (1707-1778) i sitt biologiska klassificeringssystem så småningom valde att uppkalla tobaksplantan ”Nicotiana”, efter honom.

Svenske Carl von Linné grundlade den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur.

Då Paris vid den tiden var det kulturella och politiska livets europeiska huvudstad, så spreds sig snabbt trender och bruk därifrån till övriga Europa, framförallt bland adel och finare kretsar, men till viss del även bland befolkningen i stort.

Användningen av luktsnus var dock så stark förknippat med just överklassen att den i Frankrikes rådande oroliga samhällsklimat kom att föraktas av de lägre samhällsklasserna. Till skillnad ifrån överklassens nasala tobaksanvändning var det bland resten av befolkningen istället betydligt mera vanligt att man tuggade sin tobak.

Populära konsumtionsvaror har genom historien alltid varit föremål för beskattning och så även tobak. Den allra första gång som tobak officiellt omnämns i Sverige, åtminstone som man känner till, var i dokumenterade tullräkenskaper, daterade redan år 1601.

Tobakens popularitet som njutningsmedel bidrog till att det relativt fort skapades en hög efterfrågan, vilket också resulterade i dess snabba spridning runt om i landet. Som så ofta sker när det handlar om populära njutningsmedel, såväl för 400 år sedan som idag, så ledde tullrestriktioner och skatter även till en utbredd smuggling av tobaksvaror.

I ett försök att råda bot på den omfattande smugglingen utfärdades den 12 januari 1641 ett privilegiebrev av svenska Drottning Kristinas dåvarande förmyndarregering. I och med det fick Söderländska Kompaniet, grundat redan 1626 och med lokaler och lager i både Stockholm och Göteborg, privilegium på tobaksimport till Sverige, det vill säga det första svenska tobaksmonopolet. Flera skulle följa.

1915 infördes det senaste tobaksmonopolet i Sverige, bland annat för att dra in pengar till statskassan i samband med första världskriget och uppförandet av ett allmänt pensionssystem. En av anledningarna till detta var att snusets popularitet stadigt ökade under första halvan av 1900-talet. Runt andra världskriget genomgick dock användandet av snus en svacka då cigarettrökning, som vid tiden fick stort utrymme i populärkulturella sammanhang, blev på modet.

Under 1960-talet avskaffades det senaste tobaksmonopolet i två separata steg för produktion och distribution. Från 1970-talet och framåt har dock bruket av snus konstant tilltagit och har sedan länge passerat rökning som primärt tobaksbruk i både Sverige och Norge.

Svenskt Snus

Tobaksodlingen i Sverige hade runt 1700-talets slut etablerat sig i större omfattning i och omkring ett 70-tal större städer runt om i landet. Vid den tiden var användningen av tuggtobak vitt spridd bland landets befolkning. Som ovana betraktat var det dock många i dessa kärva tider som tyckte att tuggtobaken trots allt var ganska så dyr. Då behovets nöd, som så ofta tidigare visat sig vara upphov till förändring, under tidigt 1800-tal blev tillräckligt allvarlig, introducerades därför en ersättning för tuggtobaken i form av det våta snuset. Det våta snuset, så kallat läppsnus eller ätsnus, var både billigare och enkelt att tillverka

Runt om i landet odlades därför ofta tobak för husbruk av gemene man, av vilket man sedan kunde göra eget snus. Även vissa större svenska tobaksodlare började så småningom att tillverka eget snus och i takt med den industriella revolutionens urbanisering dröjde det inte särskilt länge innan riktiga tobaksfabriker i olika storlekar började att växa fram.

Majoriteten av dessa var framförallt belägna i svenska hamnstäder, som hade fördelen av att både kunna ta emot tobak för tillverkning och sedan skeppa iväg såväl färdigt snus för konsumtion.

Svenskt aktiebrev för snusfabriken Victoria, daterat 1906.

Bruket av Svenskt Snus

I och med konsumtionssamhällets framväxt, till följd av industrialisering och urbanisering, var en majoritet av befolkningen beroende av att kunna inhandla sina vardagsprodukter för att kunna överleva. Svenskt snus var inget undantag ifrån den här förändringens tidevarv.

Då man tidigare odlat sin tobak för husbruk och kunde göra eget snus helt efter eget tycke och smak, var man nu istället tvungen att köpa snus, antingen vid någon av de många små snus- och tobaksfabriker som fanns runt omkring i städerna, hos tobakshandlare, eller i den lokala tobaksboden. Man inhandlade i regel sitt lössnus i lösvikt.

Portionssnus existerade inte på den tiden utan är en modern uppfinning som introducerades först under 1970-talet. Lössnuset lades då i olika slags pappersförpackningar, varav det mest vanligt förekommande var en enkel strut. Man kunde också köpa sitt snus i en så kallad kardus, det vill säga en färdigt uppvägd förpackning. Det förekom naturligtvis redan på den tiden snus färdigpackat i dosor. Dessa var för det mesta ovala till formen och var gjorda i pressad och vaxad papp. Det vanligaste var dock att var man hade sin egen dosa, i vilken man sedan fyllde på sitt snus vid behov, precis som man gör med portionssnus idag.

Snusdosor i silver från 1700-talet så som de såg ut för adel och andra välbeställda.

En dosa skulle gärna vara personlig och uttrycka någonting om dess ägares personlighet, yrke eller intressen. Till viss del kan man säga att det även fanns ett socialt samspel kopplat till användningen av snus, som med tiden dessutom kom att sträcka sig utöver samhällets sociala strukturer. Det var nämligen både brukligt och artigt att när man presenterade sig eller hälsade på någon, räckte fram sin dosa för att bjuda på en pris snus.

Inte då undra på att det var viktigt att ha en snygg eller personlig snusdosa. De som hade råd använde sig ofta av en snusdosa gjord i tenn, silver, eller i vissa fall ännu ädlare material. För gemene man var det dock vanligare att man själv tillverkade sin egen snusdosa av ett enklare material, ofta med mycket stor omsorg.

Det Svenska Snuset idag

Vad som gör det svenska snuset så unikt, jämfört med andra orala tobaksprodukter, är att det framställs i en process liknande pastörisering vilket kraftigt minimerar den främsta gruppen av cancerframkallande ämnen i tobak. I Sverige klassades snus tills nyligen som ett livsmedel och de flesta snustillverkare följer fortfarande Livsmedelverkets tidigare regler.

Det svenska Livsmedelsverket har konstaterat att en dosa portionssnus inte innebär några förhöjda risker för hälsan och att alla gränsvärden för oönskade ämnen i snus är desamma som för livsmedel i övrigt.

Flera medicinska forskare menar att svenskt snus har en betydande positiv effekt för folkhälsan.

Detta är bevisligen märkbart just i länder som Sverige och Norge, som idag har fler snusare än rökare.

Detta resulterar i ett mycket lågt antal tobaksrelaterade sjukdomar och därmed även en mycket låg rökrelaterad dödlighet bland skandinaviska män.

En utbredd användning av snus resulterar i ett lågt antal tobaksrelaterade sjukdomar.

Detta unika förhållande finns dokumenterat i ett stort antal epidemiologiska studier som bland annat visar att Sverige har den lägsta risken för lungcancer i industriländerna.

Inom ramarna för internationell forskning kring tobakskonsumtion finns det en uttryckligt vedertagen paradox som i forskarvärlden är känd som ”The Swedish Experience”.

Det hela handlar om det statistiska faktum som gör gällande att ”risken för en man att dö i en tobaksrelaterad sjukdom är mindre i Sverige än i något annat europeiskt land, trots att tobakskonsumtionen ligger på en jämförbar nivå med andra länder i Europa, i kilomängd räknat.”

Den stora skillnaden ligger alltså i det faktum att svenska män inte röker i samma omfattning, utan istället nyttjar snus. Man räknar med att långt över en miljon svenskar idag snusar regelbundet, och varje år snusas det 6200 ton snus i Sverige.

Statistik framtagen av världens största snustillverkare, svenska Swedish Match, visar dessutom på att andelen svenska män som snusar uppgår till 18%, samtidigt som andelen dagliga rökare bland svenska män uppgår till 10%, vilket dessutom är det lägsta antalet i Europa. Ett flertal länder världen över har under de senaste åren därför på allvar börjat intressera sig för de folkhälsofördelar som svenskt snus medför bland tobaksanvändare, vilket syns i det svenska snusets ökade internationella popularitet.

Läs mer om Snus och hälsa.